dåså, är nu stolt pappa till en lite dotter,
Smilla. Sjukt att man kan glömma bort hur små de är nyfödda. Nu känns Abbe 1½ år plötsligt som en vuxen i en barn-outfit.. (eller nåt)
Det känns som om jag varit hemifrån 1 vecka,men jag har ju bara sovit borta en natt.
Dagarna har däremot varit långa. Kom hemfrån BB för en stund sen, bäbis och mamma är kvar där. På BB blir det snabbt ändrade planer, "vi behöver ert rum"och plötsligt måste man sova hemma, inget emot det såklart, men en nybliven mamma med ett snitt över magen behöver mycket hjälp och då är ju närmast anhörig den tryggaste att ha i närheten.
Att vara pappa på BB är speciellt, jag vill inte skriva "anti-pappa" (men det gjorde jag nu och det är lite så det känns). Vi pappor finns ju till för mammorna och stöttar och hjälper till med allt. Varför skulle vi inte? Det är tredje vändan för mig/oss på BB och det har varit ungefär likadant varje gång. För det första kostar det för en pappa
200
kr / natt att sova kvar, det ska täcka tvättning av sängkläder, frukost och kvällsfika ingår. Hutlöst egentligen. Sover en pappa kvar så underlättar det ju massor för sjuksköterskorna som inte behöver springa in då mamman ska amma eller (i fall med snittade mammor) gå på toalett/duscha, hämta mat eller ens sätta sig upp. Ställer pappan en fråga så besvaras den till mamman (eeh HALLÅ)... det känns som om man blir lite undanskuffade redan på BB, sedan gnälls det mycket offentligt om att papporna kanske inte har lika stor plats i barnens liv (pappaledighet osv).
För vår del nu hoppas vi att alla kan komma hem imorgon, Sandra kan lika gärna vila upp sig och få smärtstillande var sjätte timme, hemma.
Nu är klockan 00.02, i säng , sen upp iväg med pojkarna till dagis sen tillbaka till BB.
Så jag går och lägger mig med en enda fråga snurrandes i huvudet:
Varför är Smilla mörkhårig när varken jag eller hennes mamma är det????
